Bloggen har faktiskt varit i gång över ett år nu även om den kanske kommit lite mer till liv nu under hösten.

Egentligen vill jag inte summera året då det på många sätt varit ett riktigt märkligt, sorgligt och omtumlande år.

Den 8 januari avslutade jag min tredje och sista föräldraledighet för att börja ett nytt jobb. Samma arbetsgivare men ny tjänst med nytt ansvar, nya kollegor och ny chef. Spännade, pirrigt och förhoppningsfullt.

Dagen efter rasade min värld ihop lite grann när min mamma, min klippa, blev diagnostiserad med en ovanlig och mycket allvarlig hjärt- och lungsjukdom. Där och då slog oron bo i mig och har i mångt och mycket påverkat hela mitt år.

Tiden gick, prognosen var dålig men inte hemsk. Tio år till med mamma var ingen omöjlighet. Om nu medicineringen hade fungerat som den skulle.

Jobbet var också tyngre än väntat och stressymtomen tornade upp sig. Själv förstod jag inte var det var då jag hade fullt upp med att oroa mig för alla andra hemska sjukdomar jag säkert hade åkt på som en ödets ironi. I maj träffade jag äntligen en doktor som fick mig att se hur jag mådde och vad jag kunde göra åt det och jag mådde bättre ett slag. Vi fick också en ny större lägenhet och mamma verkade faktiskt lite, lite bättre. Kanske vände det nu?

Men icke. Sommaren kantades av dödsfall bland vänner, bekanta och familj. Tragiska olyckor och plötslig ohälsa.

I slutet av sommaren blev mamma inlagd igen och man konstaterade att hon blivit sämre.

Stressen slog klorna i mig igen och jag fick återigen uppsöka läkare. Det var ungefär nu som jag insåg att jag mådde lite bättre när jag hade bakat eller modellerat eller gjort en tårta. Jag släppte alla tankar och koncentrerade mig på det som fanns framför mig på bakbordet.

Jag vågade testa mig fram till egna recept och jag erbjöd mig gladeligen att baka till alla vännernas barnkalas.

Samtidigt blev mamma ännu sämre och efter ytterligare en vända på sjukhuset kom domen i mitten av december. Det finns inget mer att göra.

Min mamma blir nu väl omhändertagen på hospice och jag gör mitt bästa för att fördela tiden mellan henne och familjen. Bakningen är min terapi och min tillflykt. Mitt sätt att tränga undan det onda en stund. Något litet gott som på intet sätt lyckas kompensera sorgen i mitt hjärta men ger mig en möjlighet att smita undan en stund.

Hoppas ni inte blev allt för nertryckta av min kanske lite för personliga text. Förhoppningen med bloggen är ändå att kunna inspirera någon annan att våga testa sig fram i bakningens underbara värld. Det är ändå bara lite drygt 1,5 år sedan jag gjorde min första tårta och jag är själv nästan lite imponerad över vad jag lärt mig. Det mesta genom inspiration just från andra bakbloggar.

Målet för bloggen under 2015 är att fortsätta lägga ut recept och bilder på mina tårtor. En riktig kamera ska också införskaffas så ni slipper stå ut med mina suddiga mobilbilder.

Önskar alla ett gott nytt år! <3